Huvudmeny
Uppdateringar
Här kommer jag att skriva uppdateringar om hur mitt tillstånd förändras allt eftersom tiden går. Resten av hemsidan skapades i oktober/november 2013, några månader efter att jag gick Optimum Energy Course.
Klicka på datumen nedan för att hoppa direkt till den uppdatering du vill läsa:
2014-05-30
2014-12-27
2015-06-28
2016-03-18
2017-06-07
2019-01-08
2014-05-30
Det känns som det är rätt länge sedan nu sedan jag skrev ihop den här hemsidan, och det har hänt en del sedan dess.
Under ett par månader i vintras kändes det som att jag stod still och stampade på samma fläck, jag blev tack och lov inte sämre, men inte bättre heller. Det kändes som det var gamla rädslor och beteendemönster som kom upp till ytan, som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera. Till slut bestämde jag mig för att ta extra hjälp av Russell, han är ju ändå expert på de här tillstånden. Med hans hjälp började läget förbättras igen, och sedan har det gått stadigt uppåt.
Det är helt ovärderligt att ha tillgång till den expertis och det stöd som Russell erbjuder, han har en enorm förmåga att se sammanhangen, och sätta fingret på det som behöver jobbas med. Att gå kursen, och sedan också ta extra hjälp när jag behövde det, är helt klart den bästa investering jag någonsin gjort! Att få tillbaka hälsa och välmående, i vissa avseenden till och med bättre än innan jag blev sjuk, går ju inte att sätta ett pris på.
Jag har hela tiden fortsatt med mina promenader och går ca 2,5 - 3 km ungefär varannan dag, i ur och skur. Jag kom faktiskt precis in från en härlig promenad i regnet! :-) Och det är helt underbart att känna hur kroppen svarar på träning, att känna att energin finns där, och att jag kan pressa mig själv då och då utan att riskera en krasch. Det känns inte längre som att jag bara har en liten slurk bränsle i botten av tanken som kan ta slut när som helst, min "tank" känns numera någonstans mellan kvartsfull och halvfull för det mesta. Jag skulle inte ge mig på att springa ett maraton (än!), men jag vet att jag nu orkar med det mesta inom rimliga gränser.
Jag minns att jag var väldigt rädd i början (precis efter kursen i somras) att ta i för mycket och sedan krascha, men under de drygt tio månader som har gått efter att jag gick kursen har jag inte kraschat en enda gång!!! Detta trots att jag har tagit ut mig rejält flera gånger. Med de tekniker som jag lärde mig på kursen kan jag balansera upp det, och ändå hålla mig "på banan".
Jag kör QiGong ca 20 minuter varje dag sedan några månader, de första gångerna var jag väldigt svag och darrig i kroppen efteråt, men kroppen anpassade sig snabbt och nu är det inga som helst problem. Nu är det nästan den bästa stunden på dagen för mig, QiGong är en sådan skön kombination av varsam kroppsrörelse och meditation, det är oerhört välgörande.
Jag sover väldigt bra numera, och vaknar oftast utvilad och redo att ta itu med dagen. De nästan ständiga förkylningarna och influensorna jag brukade få är borta. Jag fick bara en eller två förkylningar i vintras, vilket kanske till och med är mindre än vad "normala" friska människor brukar få.
Jag har tagit över städningen i princip helt nu, jag plockar, dammsuger, städar badrummet, byter lakan, tvättar etc helt själv. Det känns till och med lite fånigt att skriva "helt själv", det är så självklart att göra det nu. Men för bara några månader sedan var t ex dammsugning en omöjlighet för mig, det var alldeles för ansträngande.
Jag hänger oftast med familjen på äventyr och utflykter, vi har varit och åkt skridskor, varit på bio, varit till ett lekland, varit till badhuset (där jag simmade 4 x 100 m!), varit på museum i Stockholm (ca 15 mil hemifrån), varit på majbrasa, och både hälsat på och bjudit hem släkt och vänner.
Jag har dessutom kunnat åka själv och handla (en omöjlighet förut), varit på en gruppmeditation (också helt omöjligt förut), åkt både tåg och buss (vilket jag haft nästan fobi för), och varit till tandläkaren och lagat en tand (inte så kul, men nödvändigt). Och så var jag på turridning på islandshästar härom veckan, det var helt underbart! Att äntligen kunna sitta på en hästrygg igen, och rida på härliga stigar i skogen, få känna hästlukten och allt som hör till, det var något jag upptäckte att jag verkligen saknat.
Vi planerar till och med att göra några semesterresor i sommar, bl a till några utställningar som barnen vill se, och att hälsa på de delar av släkten som bor på andra ställen. Det är fyra år sedan vi reste på det viset, eftersom jag inte kunde ut och resa alls medan jag var så sjuk.
Jag känner mig så mycket mer avspänd och glad numera, och har stor tillförsikt till att det även fortsatt bara blir bättre och bättre. Överhuvudtaget så håller livet verkligen på att återvända, det har varit så stora förändringar på bara några månader, och utvecklingen fortsätter.
Allt eftersom jag mår bättre inser jag mer och mer vilken välsignelse den här sjukdomen har varit, och är, för mig. Du som läser det här kanske helst vill ge mig en snyting nu, och det kan jag förstå. När man är mitt uppe i det helvete som en sådan här handikappande sjukdom innebär, är det oerhört svårt att se någon fördel eller nytta med det som händer. Men nu, när jag är på god väg mot hälsa och välmående, så kan jag tydligt se det.
Om jag inte hade blivit sjuk på det här viset så hade jag fortsatt att hanka mig fram genom livet på det sätt jag gjorde förut. Jag var full av rädsla och oro, jag tänjde mig till bristningsgränsen och ännu längre för att vara allt och alla till lags, och hade ingen aning om vad jag egentligen ville ha ut av livet. Jag visste att jag mådde dåligt, men hade ingen aning om vad jag skulle göra för att ändra på det, och inte heller riktig motivation för att verkligen ta tag i det.
Tack vare att jag blev sjuk, och precis på det här viset, har jag varit tvungen att omvärdera stora delar av mitt liv, ta en ärlig och ingående titt på mig själv och hur jag fungerar (och det pågår fortfarande). Vrida och vända på gamla övertygelser och beteendemönster som kanske aldrig egentligen funkade men som jag ändå körde på med eftersom jag knappt var medveten om att de fanns där, och jag hade tidigare hur som helst ingen aning om hur jag skulle ändra på det.
När jag ser tillbaka på de senaste månaderna kan jag se att just den här sjukdomen, med just de här symptomen, var exakt det jag behövde för att "få ändan ur vagnen" och verkligen jobba på att förändra det som behövs. Jag är oerhört tacksam för att jag nu mår betydligt bättre, och jag är också väldigt tacksam för att jag fick den här sjukdomen vid just den här tidpunkten i livet. Det var en förklädd välsignelse, en present inslagen i sandpapper, som jag fortfarande jobbar på att öppna helt och hållet. :-)
2014-12-27
Nu är det länge sedan igen som jag uppdaterade sidan, tiden bara flyger iväg verkar det. Jag fortsätter att göra framsteg, jag blir sakta men säkert allt bättre och bättre, och kan göra mer och mer saker som tidigare var totalt omöjligt.
I juni var jag på en heldagskurs i meditation, något jag velat göra länge men helt enkelt inte kunnat. Det var så härligt att faktiskt kunna gå kursen, och det kändes som att det gav mig en hel del.
Under sommaren blev det några turer med husvagnen, bland annat till min mans hemstad där vi hälsade på en del släktingar. Det var fyra år sedan vi var där sist, det har inte gått att åka när jag mådde så dåligt tidigare. Det var så roligt att återse alla igen! Vi passade också på att gå på en del museer och temaparker. Efter ett par-tre dagar där så kände jag att stressen tog överhanden, jag har fortfarande en bit att gå innan jag är helt frisk. Men när vi väl kom hem och jag kunde varva ner i lugn och ro så var jag snart "på banan" igen.
Jag kunde vara ensam hemma med barnen ett par dagar när min man åkte iväg på en intresseträff i somras, och det gick hur bra som helst, tidigare har jag inte ens vågat försöka. Det kändes förut alldeles för stort och svårt att ha fullt ansvar för barn och hem så länge.
I slutet av sommaren tog vi färjan över till Gotland, jag som haft nästan fobi för att åka båt! Jag var ganska orolig den här gången med, men med de tekniker jag lärt mig så gick det ändå väldigt bra. Vi åkte runt på ön i nästan en vecka och hälsade på en del släktingar. Även här tog stressen över efter några dagar, och jag kunde inte följa med på allt jag hade velat göra. Men jag var ändå väldigt stolt och glad att jag överhuvudtaget tog mig dit, det var nio år sedan sist. Och när jag väl kom hem och kunde varva ner så var jag snart som vanligt igen. Fortfarande ingen krasch, inte en enda sedan jag gick Optimum Energy Course förra sommaren! :-)
I slutet av augusti var vi iväg på en släktträff hos min syster, och det gick betydligt lättare den här gången än förra året, det är så kul att se de framsteg jag gör. Förra året var jag rejält orolig för hur det skulle gå, men nu hade jag bara väldigt trevligt.
I september åkte jag iväg på ett litet äventyr: Jag tog tåget till en större stad 8 mil hemifrån, tog bussen från tågstationen till stadens Ikea, gick in och köpte lite kuddtyg, tog bussen tillbaka till stationen, gick någon kilometer till en hamburgerrestaurang och åt lunch, gick tillbaka till stationen och tog tåget hem, alltihop helt ensam! En jättemission för mig, något som var helt omöjligt tidigare, men nu gick det jättebra, och jag var så stolt över mig själv att jag kunde genomföra det! :-)
I oktober tog jag med min 7-åring att titta på en hästhoppningstävling en timmes bilfärd hemifrån. Vi tog med matsäck och hade det jättetrevligt där i ridhuset. Det hade jag aldrig vågat göra förut, att köra själv rätt långt, till ett ganska okänt ställe, och dessutom ha ansvar för ett barn hela tiden. Men nu gick det hur bra som helst.
Jag har varit iväg på föredrag och även en konsert på kvällstid, jag var då tvungen att köra bil i mörker, något jag undvikit i flera år då jag tyckte att det var så jobbigt. Men nu går det jättebra, jag var faktiskt förvånad över hur lätt det var.
Jag åker nu till stan och handlar utan att ens tänka särskilt på det, det är så naturligt för mig att göra nu. Jag fortsätter med mina 3-km-promenader nästan varje dag, och gör också QiGong så gott som varje dag. Jag tar över mer och mer ansvar i familjen, och skjutsar till exempel barnen till och från skolan och fritidsaktiviteter då och då. Och jag sköter i princip all städning och det mesta av matlagningen numera.
Jag fortsätter att tänja mina gränser mer och mer. Strax före jul tog jag ensam tåget till Stockholm (ca 2 timmars resa, med tågbyte), och gick lite på stan innan jag åkte hem igen. Det var en jättegrej för mig, och jag var rejält stressad och spänd, men lyckades ändå genomföra det. Jag var ganska mör några dagar efteråt, men fortfarande ingen krasch. Jag är faktiskt rätt trygg med att jag helt enkelt inte kraschar längre, fast jag ibland utsätter mig för ganska tuffa utmaningar för att vidga gränserna.
Under hösten har det uppstått en del problem i familjen, något som orsakar en hel del stress och oro för vad som ska hända och hur det ska bli framöver. Men med hjälp av teknikerna jag lärt mig så kan jag ändå hålla det på en hanterbar nivå, och fortsätta med mina framsteg i lagom takt.
Nu är det snart nytt år, och jag ser fram emot att se hur mycket mer jag kommer att kunna göra nästa år. Jag får mer och mer av mitt liv tillbaka, och jag börjar till och med skapa mig ett ännu bättre liv än det jag hade innan allt det här hände mig. Framtiden ser verkligen väldigt ljus ut! :-)
2015-06-28
Oj, vad tiden går. Nu är det länge sedan jag uppdaterade sidan igen. Nåja, bättre sent än aldrig...
Mina framsteg håller i sig, jag går fortfarande på mina 3 km-promenader var och varannan dag, och tränar fortfarande QiGong så gott som varje dag. Jag åker till stan när jag känner för det, och jag gör fortfarande i princip all matlagning och städning. Allt det känns fullt naturligt nu, jag tänker sällan på att det var en komplett omöjlighet för inte så länge sedan. Men ibland slår det mig, som idag på promenaden när jag kände mig extra kraftfull och hade rejält med svikt i stegen så mindes jag hur det var förut, och jag är så tacksam för hur bra jag faktiskt har det nu.
Problemen i familjen kvarstår dock, och har blivit djupare allt eftersom tiden går. Det verkar inte finnas någon egentlig lösning på det, och alltihop är rejält stressande. Jag vet inte hur framtiden kommer att se ut, det mesta känns väldigt osäkert. Om jag inte hade haft de verktyg jag lärde mig på Russells kurs så tror jag att jag hade klappat ihop för länge sedan. Men jag använder fortfarande verktygen ett antal gånger varje dag, och jag är övertygad om att det är det som gör att jag ändå håller ihop, och att jag är förvånansvärt okej mitt i allt det här.
De senaste månaderna har jag också börjat få upp minnen från bortträngda händelser i min barndom, saker jag har varit totalt omedveten om att de hänt. Det känns lite som att öppna dörren till ett hittills okänt rum i källaren, och upptäcka en rejäl fuktskada med massor av mögel, mossa och elände. Det är en hel del jobb med att rensa ut och reda upp allting, men jag är rätt säker på att med rätt verktyg, tid och tålamod, så finns det gott hopp om att kunna få det någorlunda fint där ändå. Tydligen är jag i så pass bra skick nu att mitt system känner sig tryggt med att ta fram de här händelserna, så att jag kan bearbeta och förhoppningsvis läka dem. Och det känns faktiskt väldigt positivt.
Jag har inte varit så aktiv med att tänja gränserna de senaste månaderna pga allt annat som varit på gång, men jag har gjort en del i alla fall. Jag hittade t ex en kör i närheten, typ en Sjung som du vill-kör som övar varje vecka, som jag gick med i. Och det var jätteroligt! Jag sjöng i kör när jag var liten, det är en sådan häftig känsla att sjunga tillsammans med andra på det viset. Ren sångglädje! Och man får igång djupandningen och blodomloppet helt automatiskt. Det är ett sånt avslappnat och härligt gäng i kören, jag kände mig välkommen där direkt. I slutet av terminen var vi till ett äldreboende och framförde några sånger för de som bor där, det trodde jag väl för bara några månader sedan att jag aldrig skulle göra.
I förra veckan var jag helt ensam hemma i sex dagar, medan min man åkte med barnen till Legoland i Danmark. Jag var lite orolig innan för hur det skulle gå, jag har nog aldrig varit ensam så länge i hela mitt liv. Men det gick jättebra. Jag använde verktygen för att få bukt med oron jag kände i början, och efter det till och med njöt jag av ensamheten och lugnet. Under den veckan åkte jag t ex in till stan för att uträtta några ärenden, jag körde runt en hel eftermiddag på de härliga småvägarna vid kusten, jag stickade lite på en kofta jag har på gång, och pysslade med det ena och det andra. Jag kände mig inte ens orolig för att vara ensam nattetid, något jag haft stora problem med förut.
Det var så skönt att vara ensam att jag kände att familjen gärna hade kunnat vara borta lite längre, det var absolut ingen panik att få hem dem. Det är en sådan enorm skillnad mot tidigare, då hade jag i princip suttit i ett hörn och kurat hela veckan, bara hoppats att jag skulle överleva tills de kom hem igen, absolut inte vågat åka någonstans eller göra något särskilt under tiden, varit jätterädd och på helspänn hela kvällarna och nätterna, och jag hade känt mig så oerhört lättad när de äntligen kom hem. Jag hade dessutom varit helt slutkörd efter all anspänning att jag behövt flera dagar efteråt för att återhämta mig.
Sådana här grejor visar verkligen hur långt jag faktiskt har kommit, och det känns så positivt. Jag mår överlag så väldigt mycket bättre nu, både fysiskt och psykiskt. Jag kan göra så mycket nu som jag inte kunde förut, och även om jag ibland känner mig trött och ur slag (något de flesta gör då och då), så vet jag att jag snart kommer ur det igen. Livet är, trots en del problem och svårigheter, så mycket bättre nu!
2016-03-18
Nu är det jättelänge sedan jag uppdaterade sidan igen. Men det har sina orsaker.
Det har varit en väldigt tuff höst och vinter. I september ringde pappa under en resa i norra Sverige och berättade att han hade halkat och brutit foten, och sedan dess har det varit väldigt kaotiskt. Saken är den att mamma har utvecklat en demenssjukdom, och pappa hade fram till det här hände gjort sitt yttersta för att få vardagen att fungera så bra som möjligt trots mammas sjukdom. Mamma har också vägrat att inse att något är fel med henne, något som jag tror är ganska typiskt för de här tillstånden, men som har gjort det än svårare att hantera. Så när pappa bröt foten ställdes allt på ända, det gick ju inte att fortsätta att ta hand om mamma som förut nu när han själv behövde hjälp. Det blev plötsligt väldigt tydligt hur illa däran mamma verkligen var, och att de nu behövde hjälp att få ordning på situationen. Som tur är har jag två syskon, och vi har hjälpts åt allihop för att få det att fungera.
Mamma är nu på ett särskilt boende, då vi insåg under hösten att hon är så pass dålig att hon inte kan bo kvar hemma längre. Hon har också åkt in och ut på sjukhus i några månader pga fysiska problem. Allt det här har varit svårt att hantera, både praktiskt och känslomässigt. Jag trodde liksom aldrig att just min mamma skulle råka ut för demenssjukdom. Hon har varit så stark och driftig hela sitt liv, och att se henne bli mer och mer förvirrad och tappa greppet om verkligheten är jobbigt. Jag har känt mig väldigt stressad över hela situationen, och det har tagit mycket energi.
Jag har också fått upp mer minnen från bortträngda händelser i barndomen, de kommer som pusselbitar, då och då. Samtidigt som det är jobbigt att få upp dem och bearbeta dem, så är det också intressant, och på sätt och vis skönt att få förklaringar till varför jag har haft så mycket ångest och otrygghet i hela mitt liv. Så arbetet fortgår med att rensa ut gammalt skräp, det känns nästan oändligt ibland, men rimligtvis ska det väl ebba ut så småningom. Det känns i alla fall som att det är viktigt att få fram det, som att tömma en enormt tung ryggsäck med sten efter sten, för att sedan förhoppningsvis kunna fortsätta framåt med betydligt lättare packning.
Jag fortsätter att ta regelbundna sessioner med Russell, och det är enormt hjälpsamt i att klara mig igenom det här. Att ha hjälp och stöd av en så förstående och kunnig terapeut är helt enkelt ovärderligt.
Med allt det här som har pågått har jag inte haft kraft till att utvidga mina gränser så mycket som jag hade velat, men jag ligger ändå kvar på ungefär samma nivå som förut, trots att stressen i mitt liv har ökat rejält. Det ser jag som ännu ett tecken på att jag faktiskt mår betydligt bättre nuförtiden, jag har större kraft och förmåga att hantera det som händer i livet. Och jag har fortfarande inte kraschat en enda gång sedan jag gick Russells kurs för 2,5 år sedan! Jag fortsätter med regelbundna promenader, qigong, min körsång, och att åka in till stan då och då. Jag lagar mat, diskar, städar och tvättar, och har nästan glömt att jag förut faktiskt inte kunde göra något av det. Jag har också tillförsikt att jag kommer att bli än bättre med tiden, allteftersom jag läker ut gammalt skräp och får mer balans i mig själv.
2017-06-07
Oj, jag vet knappt var jag ska börja, det har hänt så oerhört mycket sedan jag senast uppdaterade hemsidan.
Min man och jag har de senaste åren glidit längre och längre ifrån varandra, vi har fortsatt vara vänner men inte mer än så. Så vi kom till slut fram till att vi skulle skiljas. I oktober förra året skaffade jag en lägenhet och vi flyttade isär. Jag hade en hel del ångest i början, hur skulle jag klara allt, kunde jag verkligen klara att leva ensam, och ta fullt ansvar för ett eget hem, och för barnen halva tiden? Jag hade ju fram till dess aldrig någonsin levt ensam. Men det gick bra, jag fick i början massor av hjälp av exmaken med att skaffa grejor och komma i ordning i lägenheten, och sedan har det bara flutit på, och jag har blivit mer och mer van med att klara mig själv.
Nu har jag kommit in i en vardagslunk som fungerar bra, och det är länge sedan jag behövde ta någon hjälp av exet. Jag uppskattar också att helt och hållet rå mig själv, att avgöra helt själv vad jag ska och vill göra, och att inte behöva anpassa mig till någon som jag egentligen inte vill leva ihop med. Att flytta ut och skapa mig ett eget hem känns som ett av de bättre besluten jag har tagit i mitt liv, det har hjälpt mig att utvecklas än mer, och bli betydligt mer självständig.
I början av det här året gick sedan min mamma bort, hon var svårt sjuk och helt sängliggande hela det sista året. De sista månaderna gick det knappt att ens kommunicera med henne. Samtidigt med sorgen över att hon är borta kände jag nästan en lättnad över att hon slapp lida mer, det var svårt att se henne ligga sådär, hon som förut varit så driftig och kreativ. Jag är nästan förvånad över att jag inte har varit mer sorgtyngd efter att hon dog, men jag tror att i sådana här situationer så bearbetar man mycket av sorgen under sjukdomstiden. Det stod ju klart väldigt tidigt att hon bara skulle bli sämre, det fanns liksom inget hopp om förbättring för henne. Nu är hon förhoppningsvis på ett bättre ställe, och behöver inte lida mer.
I mars i år fick jag reda på att John Newton, en av mina favorit-"hjälpare", skulle komma till London i början av juni och hålla en kurs. Han bor och verkar i USA, och kommer mycket sällan till Europa. Så jag kände att det här skulle jag verkligen vilja åka till, men jag var inte säker på om det var möjligt för mig. Jag har ju hela mitt liv haft nästan en fobi för att flyga och resa, även innan jag blev sjuk i CFS/ME. Och under min sjukdomstid kunde jag i princip inte ta mig hemifrån alls pga all ångest och utmattning. Jag pratade med Russell om det, och han uppmuntrade mig att åka, och menade att jag självklart skulle kunna klara det. Med känslomässigt stöd från honom så gick jag till verket och bokade resan och kursen. Men jag var väldigt orolig, och inte så säker själv på om jag verkligen kunde göra det. Jag jobbade en del med den här ångesten och oron tillsammans med Russell innan resan, och det gjorde att det kändes mer möjligt att genomföra.
Så i torsdags, den 1 juni, satte jag mig på planet till London, helt själv, med en massa fjärilar i magen. Jag var väldigt spänd under hela flygresan, och landningen i London var rejält turbulent, så jag var nästan i panikläge när jag väl satte foten på engelsk mark. Med hjälp av de tekniker jag lärt mig av Russell så lyckades jag få ner ångesten till hanterbart läge efter en stund. Sedan köpte jag en tågbiljett och tog mig till mitt hotell. Under fredagen så tog jag en sightseeingtur på stan, såg vaktavlösningen vid Buckingham Palace, Big Ben, Westminster Abbey, Houses of Parliament, London Eye, Tower Bridge och Tower of London. Jag gick också en del i Hyde Park, och jag åt min första Fish & Chips. Jag tog mig runt i stan med både lokalbuss och tunnelbana. Allt helt på egen hand, jag hade varken make (exmake) eller någon vän med mig, som jag i så fall skulle ha "hängt" på och bara följt efter i bakvattnet.
Under torsdag och fredag kväll, samt hela lördagen och söndagen gick jag John Newtons kurs, och det var väldigt värdefullt. Jag lärde mig massor, rensade ut en hel del gammalt skräp, och har nu ännu fler tekniker att använda för att må bättre. Kanske kan jag någon gång till och med börja hjälpa andra att må bättre, med de tekniker jag har lärt mig.
På söndagsmorgonen läste jag om terrordådet vid London Bridge kvällen innan, och tackade min lyckliga stjärna för att jag stannade på hotellet under kvällen. Jag var ledsen över alla som mist livet eller blivit skadade, men inte särskilt ångestfylld för att själv hamna i skottlinjen för något liknande. Jag har varit bunden till hemmet så länge nu, att jag inser att jag inte kan låsa in mig igen för resten av livet för att inte riskera att något ska hända. Hellre leva ett fullt och rikt liv inklusive risker, än att sitta inlåst av ångest och rädsla.
Sedan på måndagen var det dags att åka hem igen. Jag var rätt nervös för flygresan hem, med tanke på all turbulens under resan dit. Men när vi väl kommit upp på marschhöjd så satt jag och slumrade/sov under nästan hela flygresan, det har aldrig hänt förut! Jag har snarare suttit med ett krampaktigt grepp om flygstolen, och bara önskat att vara nere på marken så fort som möjligt igen. Och fast också den här landningen var rejält turbulent, så klarade jag det mycket bättre den här gången. Jag kunde liksom bara släppa taget om kontrollbehovet och låta piloterna och flygplanet sköta det hela. Jag använde några av mina tekniker för att slappna av, och helt plötsligt hade vi hjulen på marken. Jag var helt förvånad över hur lätt jag klarade det, trots all turbulens. Jag jobbade med min flygrädsla ur flera vinklar under helgens kurs, och det måste ha haft en rejäl effekt. Det är så häftigt!
Jag är så oerhört glad och tacksam över att jag vågade göra den här resan, det känns som ett stort steg framåt för mig. Ännu en stor sak som jag inte har kunnat göra förut, men som jag känner att jag nu klarar av. En sådan här resa hade jag inte gjort ens innan jag blev sjuk i CFS/ME, jag har alltid tidigare varit rädd för att flyga, och även att vara i främmande miljöer. Men nu känns det som att det mesta är möjligt, och detta till väldigt stor del tack vare Russells hjälp, och nu även John Newtons hjälp. Som jag har sagt tidigare, att gå Russells kurs är bland de allra bästa beslut jag någonsin har tagit. Det har verkligen vänt mitt liv till det bättre, och gett mig möjligheter som jag knappt vågat drömma om tidigare.
2019-01-08
Ja, nu är det jättelänge sedan jag uppdaterade sidan, IGEN! :-) Förstår inte vart tiden tar vägen, men jag har ju rätt fullt upp med livet numera.
Livet som ensamstående lunkar på, jag bor kvar i lägenheten jag flyttade till för drygt två år sedan, och allt funkar bra. Jag och exmaken är fortfarande vänner, det är jag enormt tacksam över. Ibland blir jag fortfarande helt förundrad över att jag faktiskt bor ensam nu, och klarar det hur bra som helst. Och jag har aldrig ångrat steget jag tog, även om det har varit svårt känslomässigt ibland.
I december 2017 var jag till London en gång till, för en kurs i EFT - Emotional Freedom Techniques. Den gången var jag där i en vecka, inklusive resdagarna. Jag bodde på ett lägenhetshotell och fick fixa all mat själv, och handlade varor i den lokala närbutiken. Förutom kursen hann jag med att gå lite på stan och se julskyltningen i shoppingdistriktet, och i Hyde Park. Jag var också till Hampstead Heath en dag och gick omkring i parken. EFT-kursen med Sue Beer och Emma Roberts var jättebra, både ledarna och kursdeltagarna var enormt trevliga, och jag lärde mig en hel del.
Under 2018 har jag fortsatt med mina körer, jag har börjat gå på yoga, och har varit och simmat några gånger. Jag var och åkte slalom med barnen ett par gånger förra vintern, jag åkte mycket som barn och det var jättekul att plocka upp det intresset igen. Jag hoppas att vi ska hinna med några dagar i backen den här vintern med. Jag har också börjat rida igen, någorlunda regelbundet. Att sitta på en islandshäst och ge sig ut på skogsstigar och små grusvägar, i skritt, tölt och galopp är bland det bästa som finns!
Jag har också börjat jobba lite. Visserligen bara yttepytte, några timmar per månad. Men det är ändå ett stort steg för mig. Det känns bra att kunna vara till lite nytta, och det är bra för självkänslan. Nu är det "bara" att utöka lite allteftersom jag känner att det funkar.
Det blev några korta turer med husvagnen förra sommaren igen, jag och exmaken turas om att vara med barnen i husvagnen, och det funkar bra. Fördelen för barnen är att de numera får vara längre tid i husvagnen, när jag och exet delar på tiden. :-)
I somras var jag ute och åkte med bilen när jag mötte en motorcykel. Inget konstigt med det, men jag fick plötsligt en stark känsla att det skulle vara så roligt att börja köra mc igen! Jag både körde och åkte med på motorcykel när jag var yngre, men lade ner det när jag började bli sjuk, det kändes så läskigt att köra då när kroppen inte orkade med. Sagt och gjort, jag började leta på Blocket och hittade direkt den perfekta mc:n för mig. Jag fick med exmaken (som är mekaniker), vi åkte och tittade på hojen, och jag köpte den direkt. Det kändes lite läskigt och ovant första gångerna jag körde den, men jag märkte att det är ungefär som att cykla. Har man väl lärt sig hur det går till, så kommer vanan snart tillbaka. Det blev ett antal turer med mc:n i somras, och det var jättekul! Nu står den i förrådet och väntar på våren...
En annan kul grej är att dottern har börjat på ridskola. Hon har velat gå i flera år, men jag har inte varit stark nog att kunna ta tag i det. Och det har inte funnits någon annan som kunnat göra det istället. Både dottern och jag tycker det är jättekul, och jag är så glad att jag nu kan göra det här med henne. Fast det var rejält utmanande i början när jag var tvungen att leda henne. För även om jag mår så mycket bättre numera så är konditionen högst begränsad. Att jogga bredvid med hästen i trav ett varv i ridhuset får mig att flåsa som en blåsbälg, jag blir helt slut. Men jag återhämtar mig snabbt, typ en halvtimme senare är jag som vanligt igen. Tidigare hade jag blivit sängliggande i dagar efter en sådan ansträngning.
I september insåg jag att jag var tvungen att sätta fart om jag skulle hinna bli certifierad för EFT-kursen jag gick i december. Kravet var bland annat att ge 50 EFT-behandlingar till minst 20 olika personer, och det skulle ske inom 1 år från det att man gick kursen. Jag började ge behandlingar till släkt och vänner, och utökade sedan med körmedlemmar och yogadeltagare. Jag fick kämpa ordenligt (med mina mått mätt) för att få ihop tillräckligt på den relativt korta tid som var kvar, men jag lyckades precis innan deadline. Då märkte jag att jag hade kört för hårt ett bra tag, så jul- och nyårshelgen gick i lugnets och återhämtningens tecken. Och nu i början av januari känner jag att jag snart är på banan igen.
Det är så många saker som jag tidigare har velat göra, men som helt enkelt inte varit möjligt. Men nu är det så mycket som öppnar sig, tack vare all hjälp jag fått från Russell. Jag fortsätter att ta hjälp av honom, även fast det är glesare mellan gångerna numera. Och jag har fortfarande inte kraschat en enda gång sedan jag gick hans kurs sommaren 2013. Energinivån går ju lite upp och ner, beroende på vad som är på gång i livet, men jag har aldrig mera blivit sängliggande av utmattning. Och jag är så glad och tacksam för alla positiva förändringar i mitt liv!