Huvudmeny
Min historia
Jag har i princip hela mitt liv lidit av oro, nervositet och ångest. Jag är ganska övertygad om att den läggningen spelar stor roll i att jag till slut utvecklade Kroniskt trötthetssyndrom, och jag tror att många av oss är vad man kallar Högkänsliga personer. Men innan jag insjuknade i CFS/ME var ångesten och oron ändå hanterbar, och jag klarade att leva ett någorlunda "normalt" liv med make, barn och jobb.
2009 blev ett väldigt stressfyllt år för mig. Jag gav mig sjutton på att verkligen försöka få fart på mitt redovisningsföretag som jag hade haft i liten skala några år, kosta vad det kosta ville. Jag tog in ganska många nya kunder, och samtidigt blev en av mina befintliga kunder allvarligt sjuk och jag tog över i princip hela ekonomiansvaret i hans företag. Några av mina nya kunder var väldigt struliga och/eller krävande, och jag försökte göra och vara allt för precis alla. Under samma tid gick jag också en stresshanteringskurs som ironiskt nog motverkade sitt syfte, eftersom jag bara blev mer stressad av att försöka hinna göra hemläxorna varje vecka.
Till slut blev det bara för mycket för mig. Jag kände mig konstant stressad och spänd, började sova dåligt, det kröp i kroppen och jag kunde bara inte slappna av. Senhösten 2009 kände jag att det här går bara inte längre, antingen lägger jag ner företaget eller så kommer jag att klappa ihop totalt. Så jag gjorde vad jag var tvungen till, jag sa upp alla mina kunder och lade ner företaget helt. Jag antog att jag hade blivit utbränd, sprungit in i väggen, och att jag skulle må bättre efter ett tag om jag bara fick vila lite.
Det var förstås en stor lättnad att slippa allt jobb och ansvar i företaget, men jag gjorde allt jag kunde för att fortsätta vara samma mamma jag hade varit tidigare för barnen. Jag ville absolut inte att barnen skulle behöva göra avkall på något bara för att jag blivit utbränd. Jag tvingade mig själv att följa med på utflykter och semesterresor, fast jag egentligen inte orkade eller hade någon glädje av det.
Tills slutet av sommaren 2010. Då tog vi husvagnen och åkte till en djurpark några tiotal mil bort. Jag hade närapå full panikångest i bilen hela vägen till campingplatsen, och jag kände inte alls igen mig själv. Visst var jag van att ha ångest till och från, men det brukade alltid släppa efter ett tag. Den här gången var det annorlunda. Det var som att kroppen till sist sa STOPP, JAG ORKAR INTE LÄNGRE!!! Men tror du jag lyssnade? Icke.
Jag försökte ändå köra på som vanligt, hängde med familjen på olika aktiviteter och sedan också till djurparken. Där tog det totalt stopp. Halvvägs igenom djurparken kände jag att nu kommer jag snart att svimma, hela världen snurrade runt mig och benen kändes som de skulle ge vika när som helst.
Vi satte oss på en bänk och där bröt jag ihop helt. Jag förklarade gråtande för familjen att jag inte orkade längre, jag kunde helt enkelt inte gå vidare tillsammans med dem. Vi kom överens om att min man och barnen skulle fortsätta genom parken medan jag skulle gå tillbaka till entrén och vänta på dem där. Jag gick sakta sakta tillbaka, livrädd att ramla ihop och samtidigt tacksam för varje steg jag lyckades ta. Och efter en stund kom resten av familjen och vi åkte tillbaka till husvagnen och sedan vidare hemåt.
Jag tror att det var under den resan som jag utvecklade Kroniskt trötthetssyndrom. Jag tror att jag först var "utbränd" efter all stress i jobbet, men eftersom jag inte lyssnade på kroppen då heller utan försökte köra på mer än jag orkade så fördjupades tillståndet till CFS/ME (Kroniskt trötthetssyndrom).