FatigueFree - Min väg ut ur Kronisk trötthet

Finns det en väg ut ur Kroniskt trötthetssyndrom?

Hej! Jag heter Stina och är i 40-årsåldern, jag bor i ett hus på landet med min man och våra tre barn. Jag har varit sjuk i Kroniskt trötthetssyndrom (CFS/ME) i tre år, men är nu på väg att bli frisk. Jag vill här berätta min historia: hur det kom sig att jag blev sjuk, hur sjukdomen påverkade mig, vad som fick det att äntligen vända, och min väg ut ur sjukdomen.

Allt jag skriver om Kroniskt trötthetssyndrom gäller också CFS (Chronic Fatigue Syndrome), ME (Myalgisk Encefalomyelit) och Fibromyalgi. De är liknande tillstånd som enligt många experter uppstår av liknande orsaker, och kan bli hjälpta med samma slags metoder. Även Körtelfeber, Post Viral Fatigue Syndrome, Adrenal Fatigue och Adrenal Burnout brukar svara bra på den här metoden.

Läser man på de svenska vårdsidorna på internet verkar det som att Kroniskt trötthetssyndrom är i princip obotligt. Man kan få viss hjälp med att hantera problemen och symptomen, men enligt läkarvetenskapen finns ingen bot. Inte ens den svenska studien som gjordes av CFS/ME-enheten på Danderyds sjukhus lyckades få några större beständiga förbättringar för patienterna.

Jag insjuknade i Kroniskt trötthetssyndrom 2010. Sedan dess har jag letat och provat olika metoder för att må bättre, men inget gav någon beständig lindring. Det var först när jag hittade Russell Stubbs på FatigueGuide.com, och gick hans Optimum Energy Course via internet som det äntligen vände. Sedan jag gick hans kurs i juli 2013 har jag bara blivit bättre och bättre, sakta men säkert. Det är fortfarande en bit kvar innan jag är helt och hållet frisk, men framtiden ser nu verkligen ljus och hoppfull ut, där det tidigare kändes helt nattsvart.

Jag vill med den här sidan tala om för dig som lider av CFS/ME att det finns hopp. Ge inte upp! Det finns sätt att må bättre, och kanske till och med bli helt frisk igen. Jag vet precis hur det känns, man har provat så många olika metoder, gått till så många läkare, börjat hoppas så många gånger för att sedan ramla tillbaka ner i den djupa mörka brunnen.

Efter ett tag blir man rädd för ens börja hoppas, det gör så ont när man ramlar ner igen att man inte står ut med att bli så besviken en gång till. För att skydda sig från den oerhörda besvikelsen blir det ofta så att man skärmar av sig, tar mer eller mindre avstånd från allt och alla som vågar påstå att det kanske kan finnas en lösning, man försöker stoiskt acceptera det oacceptabla, samtidigt som det kanske finns ett mikroskopiskt hopp längst inne om att någon någongång kanske kan hitta en bot för sjukdomen.

Om du också känner på det viset, försök ändå att lägga moståndet åt sidan, i alla fall för ett tag. Börja med att ladda hem de gratis verktyg som finns på FatigueGuide.com och använd dem regelbundet i några veckor, du har absolut ingenting att förlora. Sedan, när du märker att de hjälper (observera att jag skriver NÄR, inte OM), ta en seriös funderare på att gå Optimum Energy Course för att få ännu fler verktyg som du kan använda i din resa mot hälsa och välbefinnande.

Ett varningens ord: Efter att jag skapade den här hemsidan hösten 2013 så har jag fått kontakt med flera personer som har genomgått behandlingar som grundar sig på GET, Graded Exercise Therapy, som har fått betydande permanenta försämringar i sitt tillstånd. GET handlar om forcerad aktivitetsökning, alltså att tvinga sig att göra övningar och aktiviteter enligt ett fastställt schema, vare sig kroppen är redo för det eller inte. Mer och mer forskning kommer nu fram till att detta kan vara direkt skadligt för personer med CFS/ME.

Detsamma verkar gälla behandlingar med ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Förespråkarna menar att ACT handlar om att acceptera situationen/sjukdomen, men många som gått igenom behandlingen känner att de snarare tvingas att köra över sig själva. Behandlingens Commitment-del (åtagande) gör att man måste hålla sig till det uppgjorda schemat, vare sig man orkar eller inte. Man ska alltså acceptera att man är sjuk, men inte acceptera de begränsningar som sjukdomen skapar.

Jag gick själv en ACT-behandling i slutet av 2011, som jag var tvungen att hoppa av efter en kort tid. Jag orkade helt enkelt inte med att hålla schemat, alltihop gjorde mig oerhört stressad och jag mådde bara sämre, och jag fick ingen förståelse från terapeuten hur min situation var. Terapeuten menade att jag "katastrofierade", och att mina problem bara satt i huvudet. Det tog emot att hoppa av behandlingen, jag är en väldigt samvetsgrann person, men till slut kände jag att jag var tvungen att avsluta den för att rädda vad som räddas kunde av min hälsa. Tack och lov fick jag inga permanenta försämringar av behandlingen.

Jag vill göra klart att Russells Stubbs' metod inte bygger på GET eller ACT. Det finns inget schema, ingen tidsplan, ingen press. Det handlar absolut inte om någon påtvingad aktivitetsökning. På hans Optimum Energy Course lär man sig verktyg och processer som både direkt och över tid ökar kroppens kapacitet bit för bit, något som i sin tur ger en ökad aktivitetsnivå. Det är alltså användningen av verktygen som ger en ökad kapacitet, som i sin tur ger en naturlig aktivitetsökning.

Det är svårt för mig att klargöra exakt vad Russell Stubbs' kurs går ut på, jag har inte tillräcklig kunskap för det, men jag kan säga vad den inte är:

• Det är inte GET, Graded Exercise Therapy
  

• Det är inte KBT, Kognitiv Beteendeterapi
  

• Det är inte ACT, Acceptance and Commitment Therapy
  

• Det är inte LP, Lightning Process
  

• Det är inte Pacing
  

• Det är inga piller eller elixir man behöver ta
  

Russell Stubbs har studerat ett antal olika metoder och processer, plockat ut det bästa och mest verksamma, utvecklat och förbättrat en del av det, och utifrån det skapat en helt egen verktygslåda som närmar sig problemet från flera olika håll samtidigt, för att få en så heltäckande och allsidig effekt som möjligt.

P.S. Jag vill göra klart redan från början att jag inte är någon läkare, jag har ingen som helst utbildning inom sjukvård eller terapi, även om jag har läst hyllmetrar med självhjälpsböcker och liknande genom åren. Jag är inte heller någon representant för FatigueGuide eller Russell Stubbs. Allt du tar till dig eller inte tar till dig från min hemsida är helt upp till dig, och på ditt ansvar. Jag berättar här bara om mina egna erfarenheter, och mina åsikter och tankar om det hela. Jag hoppas att det kan vara dig till hjälp.

Det mesta av den här hemsidan skapade jag i oktober/november 2013, några månader efter att jag gick kursen för Russell Stubbs. Under fliken Uppdateringar kan du läsa om hur mitt tillstånd har utvecklats sedan dess.